Vad har hänt med kallelsen?

Börjar ordet ”kallelse” vara ålderdomligt? Vad berättar den minskade användningen av kallelsebegreppet om? Tidigare talade man om vissa yrken som ett kall, och det fanns många sådana yrken, allt från vanliga världsliga yrken till andligt heltidsarbete. Under reformationen var en viktig punkt i Martin Luthers undervisning att en människa i ett helt vanligt yrke kan tjäna Gud lika bra som en präst.

Den gamla Katekesen säger att Gud har gett varje människa en uppgift. Den uppgift som Gud anförtrott oss är vår kallelse. Genom att troget arbeta i det som är vår kallelse tjänar vi Gud och våra medmänniskor.

För att det ska finnas en kallelse måste det finnas någon utanför oss som ”kallar”. Det måste finnas någon sak, värdering eller person som är större än de egna önskningarna och också än det egna välbefinnandet och som gör att man är beredd att göra uppoffringar. Ett tydligt exempel på detta är en soldat som riskerar sitt liv för att skydda något ”större”, det vill säga fosterlandet och andra medborgare. Om en människa bara skulle tänka på sin egen säkerhet, sitt eget välbefinnande eller sina egna njutningar, skulle hon knappast vara beredd att uppoffra sig för fosterlandet eller för något annat heller.

I Bibelns ljus har människan många kallelser eller uppgifter. Var och en har vi kallelsen att vara medmänniska och hjälpa en människa i nöd. Ett klart exempel på kallelse är också äktenskapet. Makarna har framför allt kallelsen att vara make eller maka. Ifall det föds barn i äktenskapet får makarna kallelsen att vara far eller mor. Människan är ansvarig för sina egna biologiska barn inför Gud fysiskt, psykiskt och andligt. Detta ansvar kan man inte fly undan – och vilken älskande förälder skulle ens vilja göra det. Det yttersta ansvaret för uppfostran kan inte överlåtas till skolan eller andra fostrare. Undantagen är de situationer där föräldern av en orsak som han eller hon inte kan påverka är oförmögen att bära ansvar för sitt barn.

Tanken på en kallelse ger människans olika uppgifter mening och djup. Det må då handla om yrke, arbete, förtroendeuppdrag, tjänst eller något annat så är vi i sista hand ansvariga inför Gud. Alla uppgifter borde skötas till vår nästas bästa och Guds ära. Ifall en sådan syn på livet får ge vika, kommer den att ersättas av viljan att tjäna pengar, skapa en egen karriär eller förverkliga sig själv. Människolivet blir utan djup, ansvar och framför allt meningsfullhet.

Ett liv man lever bara för sig själv är grogrund för själviskhet, frustration och bitterhet. Små och i människors ögon obetydliga uppgifter som utförts av tacksamhet mot Gud innehåller fröet till lycka och tillfredsställelse. Aposteln Paulus inställning på slutrakan av sitt eget liv är något att sträva efter: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” (2 Tim 4:7)