Bättre dagar ligger framför

mattikorhonen-palsta”Världen går åt rätt håll, om än inte bekymmerslöst så åtminstone i rätt god fart.” Det här konstaterade astronomiprofessorn Esko Valtaoja i Yles Näsdagsshow i början av november. Valtaoja hänvisade till att under de senaste 15 åren har nästan en miljard människor kommit ut ur absolut fattigdom. Valtaoja har också i andra sammanhang ingjutit framtidstro och uppmanat oss att avstå från att grubbla över nuläget. Fastän det nu är lågkonjunktur, var situationen mycket sämre tidigare.

På faktanivå har Valtaoja rätt. I världen har det i det stora hela skett utveckling av olika slag. Speciellt i västvärlden har vi fått ett aldrig tidigare upplevt välstånd och kunnat njuta frukterna av en välutvecklad hälsovård. Men där en statistikkurva pekar uppåt, pekar en annan nedåt. Det finns hur många hotbilder för framtiden som helst: allt från klimatförändringar till ett nytt världskrig. Den ständiga ökningen av terrorismen är ett stort slag mot optimistens tro.

Optimister och pessimister har det alltid funnits och kommer alltid att finnas. På ett djupare ideologiskt plan kan man i den västerländska kulturen märka en viss anda som kunde kallas utvecklingstro. Det tänkesättet utgår från att historien ofrånkomligt går mot framsteg. Utom livsvillkoren tänker man att också människans moral utvecklas. Mänskligheten förädlas. I en sådan ideologi är de som hänvisar till traditionella värden och föreställningar en broms och en börda som man måste bli kvitt.

Utvecklingstrons kultur skulle göra gott i att lära av det förflutna. Också tidigare har man drömt om en ny, bättre tid. Målen för den franska revolutionen ”frihet, jämlikhet, broderskap” var ädla. ”Folket ville bli kvitt landets enväldiga förvaltning, men slutade i Robespierres blodiga skräckvälde”, påminner forskarprofessorn D.A. Carson i sin nya bok Miten elää lopun aikoina? (Uusi Tie 2015) (ung. Hur leva i de yttersta tiderna?). De som motsatte sig de ädla målen tystades skoningslöst i slutet av 1700-talet. Anhängare av traditioner hade ingen rätt att leva.

I byggandet av Sovjetunionen och Tredje riket upprepades ett likartat mönster. Man försökte bygga ett paradis, men fick ett helvete.

En kristen måste lära sig av Bibeln. Vi får inte förföras av den förkunnelse som utvecklingstrons profeter kommer med. Bibeln säger ”att i de sista dagarna blir det svåra tider” (2 Tim 3:1). Carson förklarar att det grekiska ord Paulus här använder till sin betydelse är starkare än ”svår”. Det betyder ”fruktansvärd”. Det uttrycker ett våldsamt och obehärskat beteende.

Kristna måste verka för det goda, för det godas egen skull. Det finns ingen anledning att förlamas, eftersom Gud har lovat att alla dagar vara med dem som tillhör honom. Man ska ändå inte överraskas av att det på nya utvecklingsframsteg följer nya bakslag. Eftersom människorna är syndiga, är det omöjligt att bygga ett paradis på jorden. Visserligen har de troende bättre dagar att vänta. De kommer när Jesus återvänder och Guds rike förverkligas i all sin kraft och härlighet.