När Gud blev människa

leif-pkJulen är snart här. I Norden diskuteras igen julfesternas och -lekarnas innehåll och sångernas texter. I norska Lesterud sände skolan ut en förfrågan till föräldrarna om det är okej för dem att deras barn i skolan går runt julgranen sjungande. Vissa av de norska barnens föräldrar undrar nu hur långt man ska gå i att beakta den tilltänkta neutraliteten.

Problemet är naturligtvis att det sist och slutligen knappast ens existerar någon helt neutral sång om julen. Att skala bort allt kristet innehåll från julen är naturligtvis inte neutralt, det innebär bara att byta ut ett betydelseinnehåll mot ett annat. Lika lite neutralt är det att byta ut religionsundervisningen mot livsåskådningsundervisning. Enligt vilken livsåskådning ska man undervisa? Om man bara presenterar olika åskådningar, görs också det utifrån vissa utgångspunkter och innehåller redan i sig ett ställningstagande. Man kan inte byta ut sin livsåskådning, men helt utan en sådan kan ingen leva. Det som verkligen är beklagansvärt är ifall människan själv inte är medveten om sin egen livssyn.

Julen är snart här. Kristna kommer då i sina kyrkor och gudstjänster ihåg Jesu födelse. Ett barn har givits åt oss. Ett alldeles speciellt barn. Ett barn som bär makten på sina axlar. Ett barn, vars ankomst till jorden hade förutsagts och väntats på. Ett barn som för oss uppenbarade Gud och hans vilja. Ett barn som själv är den Guden, som blivit människa.

Till det yttre var han som vilket annat barn som helst. Men i verkligheten var han mycket mer. Vid tiden för Jesu födelse var det få som förstod vilket storslaget och historiskt omvälvande skeende som höll på att hända. För många var det en helt vanlig vardag. Guds handlande var dolt för dem. De hade för länge sedan slutat vänta på att Guds löften skulle uppfyllas. Men några väntade medvetet. Och deras väntan fick sin lön.

En av dem var Simeon. Han kom på Guds ledning till templet i precis rätt stund och fick en stund hålla världsalltets skapare i sin famn. Om någon någon gång varsamt hållit en baby i sin famn, tror jag att Simeon gjorde det. Han hade också av Gud fått så mycket extra förståelse att han förstod den omätliga betydelsen av det barn han höll i sin famn. Han tackade Gud och konstaterade: ”Mina ögon har sett din frälsning som du har berett för alla folk.”

Denna jul är mänskligheten fortfarande delad på samma sätt som på Simeons tid. Vissa förstår betydelsen av julens barn, andra gör det inte. För vissa var han – och är fortfarande – Frälsaren, Återlösaren och Herren. För andra är han bara ett barn bland andra. Enligt BBC:s gallup tror fyrtio procent av britterna att han aldrig ens har existerat! Det här visar redan en chockerande okunnighet eller likgiltighet när det gäller historia.

Bibeln förutsade Jesu första ankomst århundraden i förväg – och den skedde. Nu förutsäger samma Bibel hans andra ankomst, inte längre som ett barn utan som världsalltets härskare och Herre. Om man aldrig trott att han ens existerat, blir det en rätt stor chock. Om man har tackat och tillbett honom som sin Frälsare, blir det den obeskrivliga lyckans och befrielsens dag.