Medierna får och bör kritiseras

Vid sommarens partimöte kritiserade sannfinländarnas europaparlamentariker Jussi Halla-aho medierna hårt i sitt tal. Han fick rungande applåder av åhörarna. Många av mediernas egna representanter, som efter talet deltog i diskussionen i medierna, försvarade starkt sig själva. I många av genmälena märktes en föråldrad och konstaterat felaktig syn på journalisterna som objektiva informationsförmedlare, som bara gör sitt arbete utan desto mer förhandsinställningar.

Det finns ändå inte någon ren objektivitet i medierna. Liksom alla offentliga aktörer och makthavare, måste också medierna regelbundet se sig själva i spegeln. Det finns åtminstone två frågor som alla som arbetar inom media ständigt borde ställa sig själva.

För det första, följer vi med sunt förnuft journalismens grundregler? Granskning av fakta och källor. Behandling och beskrivning av sakerna så att man inte ger en ensidig, för att inte tala om förvriden bild av människors uppfattningar eller handlande. Man måste också komma ihåg sakägares rätt att bli hörda och få en ärlig chans att svara när människors åsikter eller handlande kritiseras. Det är också viktigt att hålla människorna oskyldiga tills de konstateras skyldiga till något. De här och andra grundregler inom journalismen måste man hålla fast vid.

Kommunikation i media är inte lättare än i annat mänskligt umgänge. Alla bryter någon gång mot nämnda regler. Därför är det viktigt att vi går med på att rätta det som blivit fel och ge möjlighet till respons. Sådana grundläggande spelregler inom media kan vi säkert komma rätt bra överens om. Mycket svårare blir det när vi talar om verkliga skillnader i synsätt och genuina olikheter i perspektiv.

Låt oss ta ett exempel. Innan riksdagens omröstning för någon tid sedan var det helt tydligt att de som understödde äktenskapets bevarande som gällande en man och en kvinna hade verkliga svårigheter att få fram sina synpunkter i huvudmedierna. Majoriteten av medierna driver frenetiskt den nya äktenskapssynen. Under de senaste månaderna, efter grundandet av föreningen Aito Avioliitto (ung. äkta äktenskap) och framgången med medborgaradressen till stöd för den traditionella äktenskapssynen, har situationen varit mycket bättre. I sommar har man till och med i morgon-tv:s sändningar gett lika mycket tid åt företrädare för den traditionella synen. Fast visst hade redaktörerna i nämnda media en iögonenfallande klar egen inställning i frågan. I många sammanhang i diskussioner före omröstningen räckte det för dem som stödde äktenskap mellan två av samma kön att motivera sin åsikt med att upprepa att de hade ”en jämställd äktenskapssyn”. Nu när också den andra sidan fått göra sin röst hörd, har man märkt att också de stöder jämställdhet och att frågan mycket mer handlar om exempelvis barnens välbefinnande och andra saker.

När det handlar om betydande ämnen som djupt berör människans liv som etik, religion, världsåskådning och dylikt, är det ibland mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att få till stånd en verklig jämställdhet, objektivitet eller ens ett sympatiskt lyssnande till motpartens åsikt. I Finland har vi ändå en bra situation i och med att vi har flera andra mediekanaler än de så kallade huvudmedierna. Var och en som också vill höra en annan syn på saken finner den förhållandevis lätt.