Kristna måste lära sig simma mot strömmen

“För oss som bor i Norge [eller i de övriga nordiska länderna], kan det se ut som om allt färre vill förbinda sig vid det vi kallar klassisk, biblisk teologi. Om vi bara ser på situationen från Europas horisont, stämmer detta, men lyckligtvis är det inte hela bilden.” Så uppmuntrar Øyvind Åsland troende norrmän i tidningen Utsyn (11.9). Han fungerar som generalsekreterare för Nordens största lutherska missionsorganisation, Norges lutherska missionsförbund (Norsk Luthersk Misjonssambandet).

Åsland berättar att han nyligen deltog i en konferens för ledare för lutherska kyrkor och organisationer som representerade över 15 miljoner medlemmar. Där funderade man över hur vi kristna kan hjälpa varandra att hålla fast vid Bibelns lära och hur vi tillsammans kan sprida evangeliet till hela världen.

Åslands påpekande är viktig. Många av söderns kyrkor växer starkt och evangeliets kraft syns dagligen. Om man också räknar med de icke-lutherska kyrkor som delar samma tillit till Bibeln är bilden ännu mer uppmuntrande.

I de stora medierna kan de kristna, som anser att Bibeln ska vara avgörande för livet och tron, beskrivas som en liten, märklig och till och med farlig grupp. Lyckligtvis stämmer inte denna bild. De hör till en världsvid, stor gemenskap och till en lång historisk kedja av troende.

Samtidigt ska den kristne gå med på att vara, som Luther uttryckte det, “en främmande fågel” i världen. Tyvärr har inte alla som mål för livet att förbinda sig vid Kristus och Bibeln. Den kristne måste kunna simma motströms, annars spolas han ut i otrons hav. Den berömda, redan avlidna tyska teologen Wolfhart Pannenberg har profetiskt sagt att “prästerna och teologerna borde kunna förkunna och tolka evangeliets sanning. I stället har de bedragit sig själva. De tror att de kan nå detta mål genom att omforma den kristna tron enligt sekulariseringens villkor. Jag är övertygad om att situationen kräver precis det motsatta och inte dylika kritiklösa omformuleringar. […] Det som behövs är ett starkt försvar av centrala kristna trossatser i motsats till sekulariseringens ande. Kyrkor som kallas protestantiska folkkyrkor är i akut fara att försvinna. Jag väntar mig att de försvinner ifall de fortsätter på den väg där de varken försöker stå emot eller förändra den framryckande sekulariseringens ande.”

De största svagheterna för både de moderna västländernas kyrkor och deras väckelserörelser är en oförmåga att simma motströms och skapa en stark positiv motkultur i en tid som avfaller från den kristna tron. För det behövs ett djup i och en modig förkunnelse av den kristna tron. Det kräver många modiga, politiskt inkorrekta praktiska lösningar. Precis sådan verksamhet som får söderns kyrkor att växa idag.