Kristendom är att tro på Kristus

Som kristna tror vi inte på vår egen överlägsenhet jämfört med andra människor. Vi tror på Jesu överlägsenhet jämfört med alla människor. Alla människor är syndiga, utom Jesus. Därför överraskas vi inte av hur mycket även troende gör sig skyldiga till mindre och större synder, fastän det är sorgligt. Det onda klänger sig fast också i den troende. Sitt eget liv måste man ta ansvar för och man måste alltid göra bättring från synden. Ändå lönar det sig inte att försöka göra kyrkan eller väckelserörelsen mer lik oss själva, som vi har uppmanats till i församlingsvalskampanjen, utan att göra den ens en gnutta mer lik Jesus.

Professorn i Europas historia vid Helsingfors universitet, Laura Kolbe, berättade nyligen i en intervju att hon ”i kyrkan störs av känslan att prästerna som talar inte tror på riktigt”. Kolbe saknar mer trosvisshet i kyrkan. Enligt henne kunde kyrkan om igen tilltala nationen ifall det i prästerna och församlingarna skulle födas en likadan troseld som den som var bekant för finländarna under förra århundradet. Kolbe har säkert rätt. En dylik trosvisshet betyder ändå inte en tro på prästen eller kyrkan, utan en tro på Jesus Kristus. Den präst som intervjuade Kolbe, Teemu Laajasalo, råkade sällsynt rätt när han i ett annat sammanhang konstaterade att ”jag har känslan av att kyrkans tabu inte är sex, utan Jesus”. Naturligtvis gäller det inte alltid eller överallt, men alltför ofta har Jesus tigits ihjäl eller förvanskats till oigenkännlighet. Vi behöver alla känna den ursprungliga, äkta, bibliska Jesus.

Finlands kändaste gospelmusiker Pekka Simojoki framförde förra veckan i en intervju på webbsidan seurakuntalainen.fi ett uppriktigt och profetiskt nödrop för vår kyrka. Simojoki, som har nått en bred uppskattning över väckelserörelse- och organisationsgränser, sade bland annat: ”Dödens väg är att vi börjar förnya bibeltolkningen enligt tidsandan. Om man gifter sig med tidsandan är man änka i morgon.” Han påminde till exempel om hur det att kyrkan i Sverige och Tyskland lösgjort sig från de traditionella bibliska värderingarna inte har fört med sig flera medlemmar till församlingarna utan tvärtom.

Den kristne ska inte försöka vara den gudsfrånvända kulturen till lags. Enligt aposteln Paulus är den kristnes mål att lära sig ”hur man ska leva för att behaga Gud”. Paulus och andra bibliska personer är själva förebilder för oss hur man lever enligt Guds vilja i världen. Men trots det är också de bristfälliga syndare. Därför är det som Paulus säger att de inte predikar sig själva utan Kristus. Kristendom är Kristustro. Och då talar vi inte om vars och ens hemgjorda Fantasijesus, utan om Bibelns Jesus, Guds Son, av kött och blod, som dog på korset för oss och försonade våra synder, som kroppsligen uppstod ur graven och en gång ska komma igen från himlen.