Från främling till församlingsmedlem

Hur tar man i din församling emot en kyrkobesökare från ett annat land? Måste han sitta ensam utan att förstå något eller hälsas han välkommen och får kanske tolkhjälp? Som gammal missionär vet jag hur det känns att gå i kyrkan och i början inte förstå ett endaste ord av predikan eller ens av sångerna. De enda ord som känns bekanta för öronen är ”halleluja”, ”amen” och ”Jesus” i någon ovan form. Då är det viktiga att bli sedd och att någon talar med en, oberoende av språk. Också gester räcker. Då får man känslan av att vara välkommen och att höra till den gemensamma familjen av kristna.

Senaste vecka föreslog ombud Aulikki Mäkinen vid kyrkomötet att kyrkan borde fästa uppmärksamhet på att i lokalförsamlingen bjuda in och integrera dem som kommer till Finland och har ett annat språk.
Också i övrigt är invandrarfrågan aktuell. Vid EU-valevenemang debatterar man över hur många invandrare Finland borde ta emot. Denna vecka (15 maj) hålls även ett seminarium om de religiösa samfundens roll i integreringen av invandrare. Det ordnas av Delegationer för etniska relationer, Etno.

I slutet av år 2012 var 195 000 utländska medborgare fast bosatta i Finland. Detta är ungefär 3,6 procent av befolkningen. De största grupperna kom från Estland (40 000) och Ryssland (drygt 30 000). Somalier fanns det 7 500 och kineser 6 600. Enligt prognoserna kommer cirka 6 procent av Finlands befolkning år 2020 att vara utländska medborgare. Största delen av utlänningarna bor i huvudstadsregionen, där andelen i vissa förorter är upp till 30-40 procent av invånarna. En del har kommit till Finland som flyktingar eller asylsökande, medan andra har kommit på grund av arbete, studier eller familj.

Vi kanske har en bild av att alla utlänningar är muslimer. Så är det inte alls. Majoriteten av dem är kristna, få är dock lutheraner. Många av dem är vana vid att man som kristen går i kyrkan på söndagarna. I olika församlingar har man i viss mån beaktat invandrarna och enskilda troende har hjälpt sådana som kommit från andra länder att integreras i vårt land. De kristna ska vi också ta emot som systrar och bröder, och de icke-kristna ska vi visa kärlek framförallt genom att berätta för dem evangeliet om Jesus. Det är bra att komma ihåg att fastän kyrkan är nationell, hör det också alltid till dess väsen att den är världsvid.

Nu ska vi dra nytta av missionärerna, för de om någon har erfarenhet av att leva mitt i en främmande kultur. För att ordna ryskspråkig verksamhet lönar det sig att fördjupa samarbetet med Ingermanlands kyrka. Vi behöver också beakta invandrararbetets särdrag. En afrikan eller asiat blir inte purfinsk – och behöver inte heller bli det.

Jag väntar på den tid när invandrarna är en naturlig del i våra lokalförsamlingar. Det kräver av oss kärva finländare en något mer öppen inställning än idag. Vi kan börja med ett litet leende.