Avskeda och härska i kyrkan

I Finland skrevs förra veckan kyrkohistoria när domkapitlet i Åbo ärkestift beslöt att fem av stiftets präster fråntas sina prästrättigheter i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Två av de avskedade står i avlönat arbetsförhållande med Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland, de tre övriga är pensionärer. Inte en enda av dem var vid tiden för avskedandet i tjänst inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka.

Enligt Åbo ärkestifts lagfarne assessor Matti Mäkinen gällde inte beslutet de avskedades tro eller lära. Vad var det då som nu gjorde dessa präster, med sammanlagt över 175 års prästkarriär bakom sig, ”uppenbart olämpliga att verka i prästämbetet”, som man konstaterar i beslutet? Ett etiskt syndafall? Eller ett brott? Nej, det handlade inte om något sådant. Ingen hade heller kommit med någon anmälan mot någon av prästerna. Det var biskopen själv som tog saken till behandling. Beslutet var administrativt och grundade sig på att Missionsstiftets existens och dessa prästers verksamhet inom den ansågs strida mot kyrkolagen.

Missionsstiftet har vigt präster, det har en egen biskop och egna församlingar. Problemet var att detta innebar att man inom kyrkan skulle ha två överlappande, permanent självständiga administrativa strukturer. Detta är en situation som uppenbarligen alla parter har medgett att är mycket egendomlig.

Men det finns också mycket annat som är märkligt i detta fall. Inom kyrkan förekommer det även bland biskoparna många läromässiga och etiska villfarelser och sidospår från kyrkans linje. Av alla dessa ville man i ärkestiftet nu ingripa just i dessa Missionsstiftets prästers verksamhet. Nu var det inte högt till tak inom kyrkan och inte brett mellan väggarna. Nu talade man inte om att godkänna olikheter eller om tolerans som man annars hört mycket om i kyrkan de senaste åren. Nu stod man inte upp för minoriteten eller försvarade dem som var i en svagare ställning. Nu sänktes taket så lågt att man fick dem som administrativt var problematiska att böja sig.

Långt bakom ligger de tider när man i kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, såg så här på situationen: ”Även de av kyrkans medlemmar och tjänsteinnehavare, som förhåller sig negativt till att prästämbetet öppnas för kvinnor skall fortfarande i vår kyrka ha handlingsfrihet och möjlighet att bli vigda och utsedda till olika tjänster inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Alla medlemmar och tjänsteinnehavare i kyrkan bär tillsammans ansvar för att de svårigheter som ändringen förorsakar övervinnas genom ömsesidigt samarbete och genom att slå vakt om kyrkans enhet.”

Med efterklokhet kunde man konstatera att denna år 1986 av biskop Yrjö Sariola föreslagna och av kyrkomötet med rösterna 85-9 godkända kläm borde ha införts i kyrkolagen. Det var också tydligen någon som då föreslog det. Hur länge ska det ännu dröja innan man ur ett bredare perspektiv inom kyrkan förstår det som biskop Seppo Häkkinen skriver i sitt herdabrev 2013: ”(Kvinnopräst-) Problemet löses inte genom förbud eller disciplinära åtgärder. Inom kyrkan måste det finnas rum för dem som tänker annorlunda i ämbetsfrågan. Jag tror att det med gemensam vilja skulle gå att finna en lösning som skulle tillfredsställa alla parter. Därför borde man få igång en diskussion om detta.”