Att lära sig ta avsked

I vår tidning Uusi Tie berättar vi om ett läger för kappsäcksbarn, det vill säga TCK-barn. Förkortningen kommer från engelskans Third Culture Kids, den tredje kulturens barn. De är missionärsbarn men även barn som flyttat till utlandet på grund av föräldrarnas arbete. Dessa barn och unga har svårt att svara på frågan ”varifrån kommer du?”…

I vår tidning Uusi Tie berättar vi om ett läger för kappsäcksbarn, det vill säga TCK-barn. Förkortningen kommer från engelskans Third Culture Kids, den tredje kulturens barn. De är missionärsbarn men även barn som flyttat till utlandet på grund av föräldrarnas arbete. Dessa barn och unga har svårt att svara på frågan ”varifrån kommer du?” Kappsäcksbarnet har ett finländskt pass, men trots det känner det sig inte nödvändigtvis hemmahörande någonstans. Finland är föräldrarnas hemland och från dess kultur tar barnet med sig vissa seder och kombinerar dem med kulturen i det andra hemlandet. Barnen kan bli mycket internationella och vara hemma överallt fastän de inte upplever sig ha något hemland som de kommer ifrån.

Tidigare betonade man starkt missionärernas anpassning till sitt målland. Man ansåg att det var en viktig faktor för att kunna predika evangelium. Principen var att vara grek för grekerna och jude för judarna. Även av barnen förväntades detsamma. När ett amerikanskt äldre missionärspar såg hur vi unga missionärer klädde våra barn i japanska kläder, fick vi en antydan om hur viktigt det är att fira finländska fester och uppfostra barnen till finländare. Nu förstår jag vad de menade. Finländare blir inte japaner – och ska inte heller bli det.

Det egentliga missionsarbetet från Finland började på 1860-talet när de första missionärerna reste till Ambolandet. Enligt den senaste statistiken från Finska missionsrådet sände finländska organisationer år 2013 ut 689 missionärer till utlandet. När man räknar antalet missionärer skulle det vara intressant att också få veta antalet missionärsbarn.

Fastän man i över hundra år har sänt ut missionärer från Finland, var det först på 1980-talet som man började fästa uppmärksamhet vid kappsäcksbarnens ställning och välmående. Numera är också barnen med vid utrese- och hemkomstintervjuerna och man frågar på allvar också efter deras åsikter och känslor. Ifall ett barn eller en ungdom exempelvis är i behov av stöd på det mentala planet, anvisas hon eller han till sakkunnig hjälp.

Lägret på Folkmissionens institut i Ryttylä förra veckan samlade tiotals kappsäcksbarn. När man träffade dessa unga kunde man känna av det väldiga kapital och den kulturella och språkliga rikedom som fanns i gruppen, men även den osäkerhet och de svårigheter som en återflyttning till Finland kan innebära för en ung människa.

Att predika evangelium till alla folk är det testamente Jesus gav. Att resa ut i missionsarbete kräver uppoffringar av missionärerna själva, men också av deras barn och far- och morföräldrar. Att avstå från en bekant miljö och vänner är som att öva sig att dö.

Den första utresan är alltid ett hopp ut i det okända. När avstånden förr var tidsmässigt längre och kommunikationsmedlen långsammare än idag, var en utresa en mycket allvarlig sak. De utsändande vännerna på perrongen kunde sjunga uppmuntrande sånger om vandringen framåt på Herrens väg där också döden fanns med som en realitet. Varje gång när man tog farväl fanns tanken där, att det kanske var sista gången vi träffades i denna tid. Sådant avskedstagande är också något som kappsäcksbarnen blir tvungna att lära sig under hela sitt liv.