När våra förebilder faller

I juni hörde vi en sorglig nyhet när den amerikanska pastorn Tullian Tchividjian och hans hustru på varsitt håll hade gått in i en ”opassande relation” med en utomstående. Tchividjian, vars utmärkta bok ”Yksisuuntaista rakkautta*” förlaget Uusi Tie nyligen hade gett ut på finska, beslöt att avgå från sin pastorsuppgift.

Tchividjian är naturligtvis inte den första kända predikanten som på grund av sitt fall blivit tvungen att stiga åt sidan. Motsvarande fall har vi också haft i Finland. En ledares fall är alltid ett hårt slag för kristenheten, men speciellt för de lokala samfunden. Församlingar och kristna organisationer måste i dylika fall dra upp gränser, avgöra om personen har förutsättningar att fortsätta i sin uppgift.

Vi människor brukar söka förebilder, personer som vi beundrar och vars liv vi följer. Kristna har andliga förebilder. Några av dem blir så viktiga att vi inte tillåter att de kritiseras. Om de utsätts för slag, gör det ont också i oss.

En andlig förebild kan också vara någon annan känd person än en predikat eller teolog. Det kan vara en musiker, skådespelare, politiker eller idrottare. Ibland kanske en sådan förebild i någon intervju eller något tal plötsligt säger sådant som vi i grunden är av annan åsikt om. Kanske den tidigare så klara kristna övertygelsen har blivit trevande. Kanske det har avslöjats något sådant i förebildens värderingar som vi inte tidigare kände till.

Vi har i sådana situationer många möjligheter att handla fel. Det allra sämsta alternativet är att vi lämnar hela tron. Utom våra förebilder överger vi dessutom också Herren. Vi håller förebilderna som bevis på att det är något skumt i den här tron.

Det andra felet är att följa efter vår förebild. Vi börjar försvara honom och bedyrar hans oskuld. Vi tänker att han säkert hade goda skäl att handla som han gjorde. Vi börjar förändra våra egna trosföreställningar och värderingar enligt vår förebild. ”Så måste det vara, eftersom också han tänker så.”

Det tredje felet är att döma. Vi är snabba att vifta med rött kort: han har visat sig oduglig, han har inget att göra i himlen. En Guds tjänare borde inte falla i synd så knappast var han ens troende från första början, kanske vi tänker.

Det rätta förhållningssättet är bön. Vi får be både för våra förebilder och för oss själva. Han lever sitt eget liv inför Gud och svarar för det inför Skaparen. Vi har inte ansvar för honom inför Gud. Vi kan inget annat än be. Gud är mäktig att lyfta upp den som fallit.

Framför allt behöver vi göra det klart för oss att vårt trosliv inte är beroende av människor. Vi binder inte vår tro vid andra människor. Jesus är vår enda mästare och det är honom vi följer fastän andra inte skulle göra det. Hans ord håller, fastän människorna skulle tvivla på det.

Den vars tro beror på andra människor, kommer förr eller senare att bli besviken. Den vars tro är beroende av Jesus blir inte besviken. Han höll ut genom alla frestelser och prövningar. Han föll inte i synd. Ur hans mun hördes inga lögner. Han var trogen ända till döden.

* Originalets titel One Way Love