Reformationen är inget man behöver be om ursäkt för

Den 31 oktober 2017 har det gått femhundra år sedan Martin Luther offentliggjorde sina teser mot missbruket av avlatshandeln. Det satte igång ett händelseförlopp som vi har vant oss vid att kalla reformationen. På finska har man använt den helfinska termen ”uskonpuhdistus”, som betyder ”rening av tron”, i stället för ”reformaatio” som från latinet lånats in i de flesta andra språk.

Finlands evangelisk-lutherska kyrkas Kyrkostyrelse har nu när jubileumsåret närmar sig valt att hellre använda ordet ”reformaatio”. Den vedertagna inhemska termen får ge vika för ett lånord. Varför?

En central motivering verkar vara att bevara försonliga relationer med den katolska kyrkan. Projektkoordinator Katariina Ylikännö sade i en intervju i tidningen Turun Sanomat (4.7): ”Det är inte nu meningen att riva upp de sår och motsättningar som är kopplade till skeendet.” Termen ”reformaatio” anses vara ett neutralare uttryck som också går an för den katolska kyrkan

Frågan infinner sig vad det egentligen är man har tänkt fira. Luthers brytning med påven gällde aldrig några oväsentliga bisaker, utan evangeliets kärna. Luther blev bannlyst för det evangelium han predikade. Vi är naturligtvis inte glada över att kyrkan delades, men vi gläder oss över evangeliet som tyvärr inte fick plats i den påveledda kyrkan.

När man ser närmare på saken, talar Kyrkostyrelsen heller inte om ”jubileumsår” utan om ”märkesår”. Året är ekumeniskt och förbereds och firas tillsammans med andra kyrkor. År 2017 firas alltså inte som året då Luther fann evangeliet, utan som en ihågkomst av en viss historisk period.

Projektsekreteraren för reformationens märkesår, Timo-Matti Haapiainen säger att det finska ordet ”uskonpuhdistus” ställer tron i en motsägelsefull ställning, eftersom den kristna tron inte behöver renas (Kotimaa24, 4.7). Han har rätt i det att den av Gud uppenbarade heliga kristna tron inte behöver det. Ordet ”tro” används ändå även i vidare bemärkelse. När man talar om kristendom hänsyftar man på en företeelse som utöver uppenbarelsen också innefattar det hur kristna lever ut sin tro.

Den helfinska termen beskriver som ord utmärkt den förnyelse som Luther och hans gelikar eftersträvade. De ville från kyrkan få bort missbruk som var obibliska och omintetgjorde evangeliet. Man gick emot missbruket av avlat, ville att prästerna skulle tillåtas ingå äktenskap, att också lekmännen vid nattvarden skulle få del av vinet, att Bibeln och gudstjänsterna skulle vara på folkets språk.

Om inte vi som lutheraner gläder oss över dessa förnyelser, talar det om vår svaga identitet. Katolikerna lider inte av något sådant. Utan att be om ursäkt för det kallar de sin egen kyrka ”katolsk”, det vill säga en allmän, gemensam, världsvid kyrka, som vi också bekänner i trosbekännelsen. Andra kyrkor är enligt katolikerna endast ”kristna samfund”.

Man behöver inte be om ursäkt för reformationen, ”trons rening”. Vi får glädja oss över de förnyelser som Luther förde med sig in i kyrkan. Det finns orsaker att fira. Att välja den helfinska termen är ett utmärkt sätt att slå vakt om traditionen, eftersom den berättar att tron ska uttryckas på folkets språk.