Biskop Häkkinens herdabrev öppnar vägen för diskussion

”I kyrkan måste man ständigt arbeta för att Guds ord får den plats och det värde som det bör ha.” Det här säger biskopen i S:t Michel, Seppo Häkkinen, i sitt nya herdabrev ”Rohkeasti luterilainen” (ung. Frimodig som lutheran). Biskopen betonar Bibelns betydelse för den kristne och kyrkan: ”Enligt Bibelns uppenbarelse är Guds ord sanningens ord (2 Kor 6:7, Ef 1:13). Utgående från dessa ord behöver vi bedöma vår tro och vårt liv, både som enskilda kristna och kyrka. — En sund tro grundar sig på Guds ord. Den snickrar inte ihop ordet eller ställer sig ovanför det, eller inbillar sig att behärska det.”

Varje kristen och speciellt prästerna borde hela tiden läsa Guds ord. Det här är viktigt i kyrkan eftersom ”kyrkan är Guds folk (1 Petr 2:9-10), vars existens grundar sig på Guds vilja. Dess primära rättesnöre är Guds ord, inte folkets majoritetsbeslut. I detta avseende är kyrkan inte, och ska inte vara ett demokratiskt samfund.”

Häkkinen säger: ”Vår kyrkas största utmaning är inte utträdet ur kyrkan, inte den sjunkande deltagaraktiviteten och inte en allt svagare ekonomi. — Det värsta är folkets avfall från Gud, likgiltighet gentemot Guds ord, dess bud och undervisning.” Häkkinen har en positiv inställning till väckelserörelserna, eftersom just de framhåller de traditionella trosfrågorna och Bibelns betydelse. Som väckelsekristen är det lätt att hålla med i detta.

Med speciell glädje måste man också hälsa det som biskop Häkkinen säger om varje människas människovärde. Om abort skriver Häkkinen: ”De kristna fann barnets värde. För dem var barnet en självständig individ, beskyddad av Gud, redan innan sin födelse. På grund av Guds skapelseverk är människan helig. Varje barn har rätt till livet.” Denna rätt till livet fortgår enligt Häkkinen ända till livets sista metrar. Herdabrevets åsikt i eutanasifrågan är klar: ”Som kristen kan jag inte godkänna en praxis där man avsiktligt och aktivt avslutar ett människoliv. Att döda en sjuk människa skulle innebära mänsklighetens skeppsbrott. — En döende behöver inte dödshjälp, utan någon som tålmodigt, nådefullt och troget följer henne de sista stegen.”

En positiv överraskning i herdabrevet är också biskopens utsträckta hand över klyftan i ämbetsfrågan. Enligt Häkkinen har man inte i kyrkan klarat av att sköta ämbetsfrågan på ett tillfredsställande sätt: ”Problemet löses inte genom förbud eller disciplinära åtgärder. I kyrkan måste det finnas rum för olika synsätt i ämbetsfrågan. Jag tror att med gemensam vilja skulle det gå att finna en lösning som tillfredsställer alla parter. Därför borde man inleda en diskussion i frågan.”

Detta konstruktiva förslag, liksom vissa andra av linjedragningarna i biskop Seppo Häkkinens herdabrev, skulle utgöra en utmärkt grund för fortsatta åtgärder i kyrkan. Förhoppningsvis blir brevets budskap mottaget och förhoppningsvis leder det till diskussioner. De skulle säkert inte bli lätta, men den nuvarande hårda linjen leder bara till allt fler splittringar. Bättre skulle det vara att vi alla skulle återvända till Guds ord och därefter till diskussionsbordet, så som Häkkinen föreslår.