Behövs väckelse i väckelserörelserna?

För några veckor sedan bedömde professorn i kyrkohistoria vid Helsingfors universitet, Jouko Talonen, kyrkans och väckelserörelsernas nuvarande situation så här: ”I kyrkan och även på ett allmännare plan har tyngdpunkten förskjutits från väckelseupplevelsen till sakramenten, från omvändelsen till dopet och från lära till känsla och upplevelse. När dessa betonas, blir också gränsen mellan det man uppfattar som rätt och fel suddig. Inte heller indelningen i omvända och oomvända anses önskvärd. Däremot betonas att alla kyrkans medlemmar är fullvärdiga.”

Enligt Talonen är inte väckelserörelsernas påverkan, varken inom kyrkan eller i samhället i övrigt, längre lika stark som tidigare. Den ”indelning i omvända och oomvända” som Talonen nämner hör till väckelseförkunnelsens kärnområden. Det har predikats från Nya testamentets tid genom hela kyrkans historia. Där tron har varit levande och nått nya människor har man alltid också vidkänt det faktum att det finns omvända och oomvända.

Så var det också under reformationen. I de lutherska bekännelseskrifterna påpekar man ”att ingen må mena, att vi talar om tron såsom en overksam historisk kunskap – – – Bättringspredikan, varigenom vi bestraffas, förskräcker våra samveten med en uppriktig och djup ånger. Därvid är det nödvändigt, att vårt hjärta åter hämtar tröst. Detta sker, om vi med vårt hjärta tror på Kristi löfte, att vi för hans skull får våra synders förlåtelse. – – – Men då vi talar om en sådan tro, som inte är en overksam tanke, utan som befriar från döden och föder nytt liv i hjärtana och är den helige Andes verk.”

Till denna bekännelse är vår kyrka formellt bunden även idag. Men har kyrkans budskap varit i linje med den egna bekännelsen? Än hur är det inom väckelserörelserna? I dem har man förstått att det är fel att förutsätta en viss omvändelseupplevelse för alla. Men om det i förkunnelsen har fattats betoning på omvändelse och ett liv i ständig bättring, förebådar det ett tillstånd av andlig sömnaktighet och död

Det är klart att det inom varje synlig kyrka och alla väckelserörelser finns oomvända. Bekännelseskrifterna säger ”att kyrkan i egentlig mening är samfundet av de heliga, vilka i sanning tror på Kristi evangelium och har den helige Ande. Dock erkänner vi, att många skrymtare och ogudaktiga människor är blandade samman med de heliga i detta livet och att de har del i kyrkans yttre kännetecken”

Det finns många nominella kristna för vilka tron aldrig har öppnat sig på ett personligt plan. De känner inte i sina egna liv igen det som citatet från de lutherska bekännelseskrifterna ovan talar om. Den egna erfarenheten av samvetets hemska kval, evangeliets tröst och det nya andliga livets födelse fattas. Det beror på det enkla faktum att det inte ännu skett någon äkta omvändelse från otro till levande Kristustro.

Väckelserörelserna har orsak att se sig själva i spegeln. Ifall ingen längre vaknar, vad beror det på? Är förkunnelsen längre väckande eller invaggar den människor in i en felaktig frid?