Vi tror på de heligas gemenskap

Inkommande lördag firar vi alla helgons dag när vi kommer ihåg dem som avlidit. Högtiden är också de kristna martyrernas dag. I färskt minne har vi de älskade systrar som förra sommaren led martyrdöden i Afghanistan.

Vi är tacksamma till Gud för de heliga från kyrkans första tid, de som frimodigt predikade evangeliet så att det slutligen nådde också oss. Vi är tacksamma för de kyrkofäder som formulerade den kristna läran i trosbekännelser så klart att vi också idag kan bekänna de heligas gemenskap. Vi är tacksamma för vårt lands andliga fäder och mödrar som har undervisat oss och lett oss. Vi tackar Gud för tidigare generationers arbete och böner för vårt folks och vår kyrkas bästa.

Efter kriget har allhelgonadagen börjat firas med besök på begravningsplatsen och tända ljus på våra näras gravar. Under de senaste åren har denna tradition blivit allt starkare. På allhelgonadagens morgon är begravningsplatsernas parkeringsplatser proppfulla av bilar när folket kommer till kyrkogården. Förhoppningen är att dessa strömmar av människor också skulle finna vägen till gudstjänsten där de skulle få höra budskapet om Kristus som vunnit över döden. Att besöka gravar blir som en slags folkreligion, vars former och innehåll bestäms av människorna själva. Det är privatreligiositet. Men inte heller under allhelgonadagen borde vi stanna kvar vid graven, eftersom kristendomen är så mycket mer.

Det är märkligt hur det kommer fram hedniska alternativ till de kyrkliga högtiderna eller för att dölja deras budskap. Julen kan man redan fira utan Jesus och påskens innehåll har blivit häxor och påskharar. Även allhelgonadagens innersta budskap fördunklas. Halloween-firandet med pumpor och skrämmande maskeradklädsel har kommit också till vårt land. Dess element är de döda, spöken och vampyrer. Med andra ord sådant som hör till mörkrets rike. Det är beklagligt att festen för barn marknadsförs som en rolig lek, fastän den bakomliggande hedendomen är något som man borde hålla sig långt borta från.

Medan halloween öser ur skräckens värld, öppnar allhelgonadagen framför oss himlens härlighet. Det här märks till exempel i många av psalmerna i vår psalmbok. I dem sjunger vi om de kristnas vandring mitt i svårigheter och nöd och om hur de trots allt bekände Kristus. Nu är de framme i härligheten, i himlens glädje och prisar Herren Kristus tillsammans med alla heliga som fått ta arvet i besittning.

P.S. I dagstidningarna har man allt mer börjat skriva Gud med liten begynnelsebokstav, till och med i repliker där en kristen talar om Gud. Är det redaktören som lägger sina egna värderingar i intervjuobjektets mun eller handlar det om brist på aktning för det heliga?