Ja till personförsamlingar

Kyrkomötet behandlar denna vecka ett initiativ av ombudet Aulis Ansaharju där han föreslår att man i den aktuella förnyelsen av församlingsstrukturen även skulle inkludera möjligheten att inrätta personförsamlingar. Enligt Ansaharju påverkas minskningen i medlemsantalet bland annat av att många väckelsekristna och kyrkomedlemmar som vill hålla sig till Bibeln anser att de förändringar som skett i…

Kyrkomötet behandlar denna vecka ett initiativ av ombudet Aulis Ansaharju där han föreslår att man i den aktuella förnyelsen av församlingsstrukturen även skulle inkludera möjligheten att inrätta personförsamlingar. Enligt Ansaharju påverkas minskningen i medlemsantalet bland annat av att många väckelsekristna och kyrkomedlemmar som vill hålla sig till Bibeln anser att de förändringar som skett i folkkyrkan är alltför stora för att de längre helhjärtat ska kunna förbinda sig till dess verksamhet. Han påminner om att det också i de andra nordiska länderna finns strukturer av personförsamlingstyp och att man med hjälp av dem kunde ge livsrum åt olika grupper inom vår folkkyrka.

Tanken med personförsamlingar innebär att individen själv kunde välja till vilken lokalförsamling han vill höra, oberoende av boningsort. Ett dylikt initiativ var senast uppe i kyrkomötet i slutet av förra årtiondet. Då fördelades stödet grovt taget så att liberalerna motsatte sig tanken på en dylik valfrihet och största delen av de konservativa understödde förslaget.

Teologiskt motsatte man sig personförsamlingar genom att påstå att de skulle bryta nattvardsbordets enhet. I praktiken deltar en stor del av kyrkans medlemmar ytterst sällan i nattvarden. Och de som hör till Finlands folkkyrka kommer aldrig att samlas runt ett enda långt nattvardsbord från Åbo till Lappland. Enheten mellan många, fysiskt åtskilda nattvardsbord borde grunda sig på en enhetlig undervisning, tro och bekännelse. Precis det som de som saknar personförsamlingar vill förbinda sig vid.

Rent praktiskt var argumentet mot personförsamlingar senast att det för dem skulle vara svårt att fastställa kyrkoskatten och ordna övrig administration. Aulis Ansaharju svarar i sitt initiativ på det här och konstaterar att ”detta är inte en trovärdig argumentation i detta datasystemens tidevarv”.

Tanken på en gammal andlig enhetskultur förändras långsamt i folkkyrkan. Vissa håller kanske fortfarande liv i drömmen om en folkkyrka som organisatoriskt – fastän inte läromässigt sedan flera årtionden tillbaka – är enhetlig och ledd av biskoparna. En dylik enhet är ändå i vår nutida kultur mycket svår att upprätthålla. Kyrkfolket och prästerna formar hela tiden nya gudstjänstgemenskaper och i praktiken finns inte ens den organisatoriska enheten längre. Kyrkan har redan splittrats i alla de nordiska länderna.

Nu skule det absolut löna sig att pröva på systemet med personförsamlingar. Många av folkkyrkans inre konflikter kunde man undvika genom att erkänna folkkyrkans interna teologiska och organisatoriska mångfald och godkänna personförsamlingar. Den tid när människorna måste höra till någon viss, geografiskt bestämd församling håller ohjälpligt på att föråldras. Människorna rör sig redan nu över församlingsgränser både av övertygelse och av praktiska orsaker. Denna rörelse växer hur som helst i framtiden.