Äkta väckelse är reformation

Jesus är hela den kristna kyrkans centrum och kärna. Om kyrkan eller en enskild kristen slutar be till och tillbe Jesus som Gud och slutar förtrösta på honom som Frälsare, så upphör den eller han att vara en kristen kyrka respektive en kristen människa. Om man slutar lyssna på Jesu röst i Bibelns texter, hamnar man snett, bort från Guds vilja.

Jesus leder sina efterföljare och sin församling genom det han själv direkt eller via sina apostlar talar i Nya testamentet. Om människan inte bryr sig om det som Nya testamentet lär, utan föreställer sig att Gud leder henne direkt, förbi lärorna, har hon hemfallit åt svärmiskhet. Hon leds av sina egna tankeinfall i stället för att leva under Guds ledning. En kyrka som föreställer sig att Gud leder den fastän den undervisar och fungerar tvärtemot Nya testamentets lära, lever i kollektivt självbedrägeri och avfall.

Det här måste vi våga säga, eftersom Jesus om och om igen förband sina efterföljare vid sina egna och apostlarnas undervisning. Genom dem verkar den Helige Ande genom att leda kristna på Guds viljas väg. Om vi avviker från den här vägen, hamnar vi på fantasins, självbedrägeriets och villfarelsens väg, fastän vi hur mycket som helst skulle leva i religiositetens glans eller andlig hänryckning.

Professor Eva Hambergs analys av Svenska kyrkan, som hon nu går ur, är sorglig läsning. Ännu sorgligare är det att se att också alla andra nordiska folkkyrkor har smittats av samma åkomma: sekularisering. Vad kan längre rädda dessa kyrkor? Det kan endast en ny reformation. Det skulle vara ett bra böneämne i alla kyrkor när vi nästa söndag i gudstjänsterna firar reformationens minnesdag.

Kristna emellan är det mycket tal om väckelse och många säger att en sådan är på väg. Det skulle ändå samtidigt kräva en reformation, en återgång till Guds ord, Bibeln. Det finns ingen äkta, av Gud sänd väckelse utan att man på nytt förbinder sig vid Guds ord.

Ifall väckelsen inte samtidigt är en bibelväckelse, är den enbart svärmiskhet. Sådana kortlivade rörelser som kallats ”väckelse” har vi sett flera av också i Finland under de senaste årtiondena. Vad finns nu kvar av dem?

Visst, vi behöver väckelse. Men inget själsligt, kortvarigt känslorus, utan en grundlig reformationsväckelse som berör hela människan, även hennes förstånd. En väckelse där människan accepterar och underställer sig Kristus och hans ords gemenskap och ledning. Endast ett sådant godkännande av Bibelns auktoritet kan rädda de nordiska folkkyrkorna från att tyna bort och dö i sekularisering och avfall.